Per Stöckel

Per tyckte om Old Man River när han var liten. Alltså orginalfilmen Teaterbåten i svart-vitt då den svarte mannen med den osannolika basrösten sjunger ledmotivet. Då rös Per. Det kommer jag ihåg.

Han gillade att åka slalom och hans vilja att vinna över Hans och de andra lite mer storvuxna grabbarna var stor. Han försökte lägga vikter i fickorna för att han skulle komma före dem i tävlingar.

Jag och Per - när vi var sams som barn - lyssnade ofta på Ingemar Unges kåserier i radio eller på musik. Han hade alltid minst en bilpåse kvar i slutet av veckan när mina godisar tog slut samma dag jag köpte dem. Typiskt Per. Godare bilar fanns inte än de få man lyckades korpa åt sig i hans påse. En annan sak han gjorde var att schasa ut mig och tjejkompisarna från vårt gemensamma rum, och sen var det högläsning ur min dagbok inför hans grabbkompisar. De låg på golvet och skrattade. (Tänk att han ändå blev vuxen)

Han spelade tvärflöjt och var den som var mest begåvad på musik i vår familj trots att alla spelade olika instrument men kanske var han egentligen mest envis. Han tränade nog mer än alla andra. Han hade alltid en stark vilja.

Han utbildade sig som snickare som vuxen. Ville intensivt gärna vara en storvuxen knegare, men han hade inte de förutsättningarna. Helst ville han köra lastbil över kontinenterna. Gärna i Kanada och USA. Han drömde om att se Yukon River. Det var nåt särskillt med den floden. Han drömde ofta när han sov att han var pälsjägare där.

Andra detaljer jag minns är att han hoppades att få se Pierce Brosnan som James Bond och han gillade låten Heartbreaker med Dionne Warwick.

Ja, det var en del syskonbråk mellan oss när vi var små men när jag var 13 och han 15 vände allt. Då blev vi riktigt goda vänner. Och det har vi varit sen dess. I bland var det bara Per jag kunde vända mig till med mina problem och han är den som var min klippa många gånger. När han blev sjuk rycktes den tryggheten bort och jag fick försöka vara hans klippa. Jag försökte men det var inte lätt. Jag var så ung och hade så liten erfarenhet och lite stöd men jag gjorde vad jag kunde. Tillbringade så mycket tid jag kunde med han och hans sambo Anki som bodde i Stockholm då.Vi visste att han hade en dödlig sjukdom och ibland talade vi om döden. Jag önskar så att vi hade fått fler sånna stunder av förtroligt allvar. Han hade behövt mer av det. Jag också.

Per dog i mina armar en solig eftermiddag den andre september 1985 på Blackebergs sjukhus i Stockholm. Livet blev aldrig detsamma. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle klara mig utan honom och min sorg var gränslös... men livet går vidare. Trots allt.

Jag kommer aldrig att glömma och är det någon som anser att jag har någon slags värme och humor så kommer den i så fall från Per.

/Åsa, lillasyster.