Emma Persson

Den 10 juli 2008 var väntan slut och vi skulle äntligen få träffa vår bebbe.
Efter många timmars väntan,blev det till slut urakut snitt.
När jag vaknade ur narkosen och frågade -Hur det var med dej? Svarade de -Vet inte. Då förstod jag att något var fel,och mardrömmen började.
Vår lilla flicka skrek inte,kunde inte andas själv eller öppna ögonen.
Hon hade fått svår syrebrist för att de vänta för länge. I lund fick du ligga i respirator.
Du var så underbart söt,vägde 4400 gr och var ca.53 cm lång.
Allt fungerade som det skulle,förutom hjärnan p.g.a syrebristen.
VARFÖR vänta de så länge innan de tog kejsarsnitt?????
De såg ju att du inte mådde bra!!
Den 11 juli ständes respiratorn av och jag fick hålla dej utan sladdar och slangar. En helt underbar känsla,jag aldrig glömmer.
På natten till den 12 juli somna du in i min famn.

Vi saknar dej vår ängel och sorgen är stor.
Du bor i våra hjärtan men i oss finns ett sår.
Ett barn för lite finns det alltid i familjen vår.