Här är berättelsen om vår älskade son Maximus!

Min graviditet har varit ett rent helvete. Det hela började i v. 10 då vi förlorade 2 små flickor. Men det var bäst för dom att få somna in pga. all missbildningar dom hade.

Då trodde vi självklart att jag ej var gravid något mer, men så fel vi kunde ha!

Jag fortsatte att må hemskt illa och en dag efter 4 dagar när jag varken hade fått i mig vatten eller mat så åkte jag in till sjukhuset hur det var ju något som inte stod rätt till.

Och där inne låg en liten som verkade må hur bra som helst.

Min graviditet fortskred och jag fick diagnosen hyperemisis med hemsjukvård och en CVK inopererad.

Det fungerade faktiskt jätte bra och det blev som vardag att sjukhus personal kom hem och bytte dropp.

Det enda vi hade problem var att min CVK kronglade ganska mycket så läkarna bestämde att dom skulle opererade in en "port" i mig. En slags dosa man har under huden.

Det blev bestämt för 1 vecka sedan att den skulle operaras in, operationen gick inte alls bra. Läkarna fick inte dit den fast dem höll på i över 7 timmar.

Detta var förra torsdagen (alltså den 21:a) så då bestämde dem sig att de skulle tillkalla en specialist som skulle komma på måndag och sätt dit den. Så jag fick åka hem och vänta på att det skulle ske. På måndag så kommer jag in och det går att få dit den efter ytterligare 8 timmar på operations bordet.

Men jag fick åka hem redan på kvällen!

Då tänkte jag och min man att nu är det väll äntligen över, nu kan jag njuta av resten av denna graviditet som också skulle bli vår sista.

Men det gick inte ens 1 dygn innan jag börjar få SD. Först tänkte jag att det bara skulle vara för värkar pga. allt jag hade varit med om dom senaste dagarna + att det faktiskt var mitt 3:dje barn vi väntade.

Men SD blev bara värre och värre så vi fick åka in IGEN. Där tyckte dom som jag att det bara var för SD men att jag skulle få bricanyl så att dom skulle stanna upp, och det gjorde dom.

Läkarna tyckte att jag skulle stanna kvar minst 24 timmar så att vi verkligen såg att SD gick helt över, men jag vägrade efter all sjukhus tid jag redan hade haft. Så jag fick åka hem på ”permis” och komma tillbak dagen efter.

På morgonen så åkte vi in efter att vi hade lämnat barnen på dagis. Jag fick träffa en underbar läkare, faktiskt samma läkare jag hade med min ”stora” pojke. Hon gjorde UL på mig och där inne låg den fina lilla pojken och mådde jätte bra. Sen tittade hon på min livmodertapp och den var hela 3,2 cm lång och inte på något sätt påverkad av mina SD. Hon tyckte självklart att vi kunde åka hem men att jag skulle försöka att ta det lite lugnare.

Min man åkte till jobbet och jag började att åka hem, men när jag var 1 tunnelbane station hem ifrån så ställde jag mig upp för att gå mot dörrarna, då känner jag varje gravids mardröm (när man är i v.20) att något rinner ur mig!!!

Jag går av på den stationen före min och går in på biblioteket och ber om att få låna toaletten. Där inne så märker jag att det rinner blod, det droppar inte det rinner. Jag förstår direkt att jag måste fortast möjligen ta mig till sjukhuset IGEN.

På något sätt tar jag mig ut från biblioteket och får tag i en taxi, jag nästan skriker till taxi chauffören: ÅK DET FORTASTE DU KAN TILL HUDDINGE SJUKHUS!!!!.

När jag äntligen kommer fram så går jag in på akuten och säger bara att jag ska till KK för jag var bara i v. 21+4 (om jag hade varit i v.22 hade jag åkt upp till FL). Jag berättar för hon i receptionen också att jag blöder ordentligt. Hon tyckte inte att jag skulle gå själv så hon hämtar en brits och ber mig att vänta, men det vägrar jag så jag börjar gå mot KK (hade ju varit där ett ANTAL) gånger före.

När jag kom upp på KK så ser jag ”Min” underbara sjuksköterska Stina som direkt ser att det är något som har hänt. Hon springer fram till mig och ser bara mina tårar i ögonen! Hon går med raska steg och hämtar en brits och ber mig att lägga mig medans hon hämtar läkaren.

Jag försöker att få tag på N och berätta att jag tror att vattnet har gått och att jag blöder en massa. Sen i mitt virrvarr av tankar så börjar jag oroa mig för att dom andra barnen måste ju hämtas från dagis.

Läkaren kommer efter bara några minuter (det känns som timmar), och ber mig att komma till ett undersöknings rum. Där får jag klä av mig på neder delen och ”hoppa” upp i gynstolen, Stina är med hela tiden och står och smeker bort mina tårar. När jag ligger där så ser jag att det rinner ordentligt med blod ur min ”mus”. Läkaren tar UL-apparaten och sätter den på min mage, Där ser vi prinsen ligga och verka må hur bra som helst, vilken underbar syn. Men läkaren rynkar ihop pannan och säger att det inte ser ljust ut. Han ber mig att vänta och att en annan läkare ska komma och titta för att vara säker att det är vattnet som har gått, och hon bekräftar det han ser.

Han ber Stina att gå och hämta en brits och koppla ett dropp i min ”port”. När hon har gjort ”klar” mig så kommer läkaren in och säger att det enda vi kan göra nu är att hoppas att inte mina värkar ska starta och att prinsen stannar där inne så länge som möjligt.

Jag fick ligga kvar i undersöknings rummet för dom skulle göra klart så att jag fick ett enkelrum. När jag ligger där så far han runt som en liten ”tok” i magen på mig, han kände nog att jag var rädd och stressad.

Efter kanske en timme så får jag komma in på ”mitt” rum och blir beordrad att ligga ner hela tiden och får endast gå upp på toaletten. N kom ungefär vid kl 17.00 efter att han hade ordnat allt med barnen. Där började vi planera hur vi skulle lösa allt logistik messigt för den närmaste tiden. Vi fick tag i min systers pojkvän som kunde komma ner och ta hand om barnen, om det nu skulle bli så att jag blev liggande i flera månader.

Vid ungefär kl 20.00 då börjar jag att få riktigt ordentliga värkar. Vi frågar sjuksköterskan om jag inte kan få bricanyl, hon gick iväg för att fråga läkaren. Men hon kom tillbak efter ett tag och berättar att dom inte tänker ge mig det pga. att om FL startar nu så finns det inget att göra och det går inte att få stopp på det. Men vi vägrar inse att det är försent så vi ber att få prata med läkaren själv! Efter ytterligare 1 timme så kommer hon in, vilken underbar läkare. Hon svarar på alla våra frågor och säger att självklart kan jag få bricanyl om det är det jag vill men att hon inte tror att det kommer att hjälpa om den riktiga FL är på gång. Sen så säger hon det vi/jag håller fast vid alla dom här timmarna vi har kvar ” var positiva, absolut inte tänka negativa tankar”. Jag fick bricanyl och mina värkar försvann faktiskt.

Kl 22 var N tvungen att åka hem för att barnvakten var tvungen att åka hem, så han lämnade mig men jag tyckte då att det var helt ok för att värkarna var ju borta och nu skulle jag bara sova. Vid kl 02.00 så vaknade jag av att jag började att känna lite SD men inte mycket. Ringde på klockan och fick 2 citodon av syrran och jag somnade om igen.

Men när jag vaknade igen kl 07.00 då hade det startat ordentligt. Jag ringde på syrran och sa att jag måste verkligen få något för mina SD. Då gick hon och hämta morfin och stesolid för att jag skulle bli lugn. Då trodde jag att det skulle gå över precis som på natten. Men det gjorde det verkligen inte denna gång!

Kl 8.00 så ringde jag till N och sa att nu är det bäst att du kommer för det känns som att snart är det över och våran prins är på väg ut.

Mina SD blir bara starkare och starkare hela tiden och dom varvar med morfin och stesolid för att jag ska slappna av. N kom ungefär kl 8:40! Han la sig direkt bakom mig och hjälpte mig att ”rida” igenom värkarna. Samtidigt som att tårarna sprutar och jag någonstans inom mig vet att snart är det över, vägrar jag ge upp, fortsätter att tänka positivt att den här värken var den sista.

Vid kl 10.00 kom idiot (som jag här kommer att kalla idioten) läkaren in, som vi kommer att hata för resten av våra liv. Har aldrig i hela mitt liv möt en sådan okänslig människa som henne. Hon säger ungefär så att det är över och det är bara att ställa sig upp så att ”vi får det överstökat”. Men både jag och N vill först höra om han lever och sedan se om jag har öppnat mig något. Så då kommer en BM in och sätter ”hjärtsaken” på min mage för att lyssna, och visst hör vi dom underbaraste hjärtljuden där inne. Så då är det ju självklart att ligga kvar på rygg och fortsätta att kämpa. Vid kl 11 då kom ”idioten” in igen och vill känna om jag har öppnat mig något, och det har jag! Jag var öppen 3 cm och min livmodertapp var helt utplånad. Då tittar jag och min man på varandra, vi säger inte mycket men vi vet att allt hopp är ute.

Här får jag en blackout och det jag skriver nu ett tag är det jag har fått berättat. Jag försöker först att ställa mig upp och vi ska försöka gå inne i rummet men jag gör allt för att gå tillbak till sängen. Sedan så höjer dom ryggstödet så att jag ska stå på knä, men jag lägger mig bara ner hela tiden. Vill inte vara med, vill bara bort från allt. N och Bea (en syrra) försöker göra allt för att hålla mig upprätt men meningslöst. Jag hade bett om att få gå och kissa så dom tar mig till toaletten och jag gör mitt. Bea hade nu lagt filtar på golvet så att jag skulle kunna stå på knä bredvid sängen men jag lägger mig bara i sängen igen.



(Här börjar jag få minnet komma tillbak) Efter en stund så går Bea ut och jag o N blir ensamma i rummet. Jag ligger på sidan och N sitter i en fåtölj i hörnet av rummet när jag känner en liten spark och sedan en riktigt kraftig värk och då kommer han, Då skriker jag på N ”han kommer i trosorna nu, han kommer nu”. N ringer på klockan och en syrra kommer in springande och klipper upp mina trosor. Dom tar prinsen och springer iväg, det blev så tyst så tyst det kan bli, har aldrig varit med om en sådan hemsk tystnad (här blir det svart igen). När jag ”vaknar” till igen så har jag en massa filtar över och ligger och skakar. N står och håller om mig, jag känner mig bara helt tom.

Efter en stund så kommer Stina in och jag ser att hon gråter. Hon kramar mig och säger att hon är så ledsen! Allt är bara ett enda töcken, vill bara skrika och springa iväg!

Kanske efter en timme så kommer Bea och Stina in igen och frågar om vi vill se han, men det är ju självklart att vi vill. Då har dom med dig ett litet knyte som dom lägger i fotändan på min säng. Jag och N står bredvid varandra när vi sakta lyfter undan filten. Där under ligger den underbaraste lilla varelse som jag någonsin har sett. Han som jag har kämpat för så länge! Han som har levt om i min mage. Men så jävla stilla och tyst! Ville bara skaka han så att hans skulle öppna sina ögon och skrika. Stina och Bea går ut så att vi får vara ensamma med han. Jag tar upp han i min famn, kan inte titta mig mätt på han. Efter ett tag så ger jag över prinsen till N! Vi sitter nära varandra och bara studerar han. Men N orkar inte hålla i han så länge för han bryter ihop totalt! Efter kanske 3-4 timmar så kommer en läkare in och vill undersöka mig så vi lämnar prinsen till Stina som också har ringt till sjukhusfotografen och ska ta fotavtryck på han.

Jag går in på undersökningsrummet och där ser hon att jag kommer att behöva skrapas. Men dom vet inte när det kan bli. Vi gick tillbak till rummet och vi hade sagt att vi ville prata med en kurator så vi får in prinsen igen och efter ett tag kom kuratorn (som också var helt underbar). Prinsen får vara inne hos oss någon timme till men sedan så får både jag och N en sovdos för att kunna slappna av och sova.

Kl 03.30 så kommer syrrorna och väcker mig för nu ska jag och skrapas. Det gick väldigt smidigt, men en sak som var intressant var att det var samma narkos team som satt in ”porten” i mig på måndagen som nu skulle skrapa mig. Alla berättade hur ledsna dom var för min/vår skull.

På morgonen när vi vaknade så vill jag bara tänka att detta var en hemsk mardröm. Men sen när ”idioten” kom in så förstod vi att det nog inte var någon dröm. Det första ”idioten” säger när hon kommer in var ”ja hur mår du i dag då” då ville både jag och N hoppa upp och slå till henne. Stina var där inne också och skakade på huvudet.

Men när hon hade gått så plockade vi ihop våra saker och hade bestämt att vi skulle lämna stan i några dagar. Vi gick ut ur sjukhuset med famnen tom och lämnade våran underbara prins kvar!



Sov gott vår älskade prins

Maximus Phoenix Alexander