Brev till Janne om tiden efter överdosen (av Sara Westerlund)

2003-01-15

DU HAR INGEN ANLEDNING ATT SKYNDA DIG
OM DU SPRINGER ÅT FEL HÅLL.

Vad som egentligen hände hemma hos Jonna fredagen den 26 juli-02 får vi kanske aldrig veta. Du hade i alla fall fått i dig för stor mängd heroin, och även tabletter. Jag tror att det var Jonna som ringde efter ambulans, men jag vet inte säkert. Du blev förd till IVA (intensivvårdsavdelningen) på USÖ. De konstaterade att du förutom att du tagit en överdos också hade lunginflammation. Du kunde inte andas själv utan blev lagd i respirator. Hur nära döden du var fick vi inte veta. Vi fick inte veta någonting alls förrän du vaknade efter fem dagar och frågade efter oss.
Jag och mamma åkte ner på en gång. Vi vågade inte ta med Linn eftersom vi inte visste hur illa det var. Det var ingen trevlig syn som mötte oss. Du var mager och hålögd, och det var slangar överallt. Läkarna varnade oss för att du kanske inte skulle vara helt klar att prata med. De kunde inte säga något om syrebristen hade skadat din hjärna, och du var dessutom väldigt omtöcknad eftersom de varit tvungen att hålla dig nedsövd.

När du såg oss började du gråta, och vi också. Du försökte prata, men det var mest ett kraxande som lät. Du hade fortfarande jobbigt med andningen och respiratorn hade skadat stämbanden så mamma förstod absolut ingenting alls, och jag litegrann. Du kunde inte berätta vad som hänt, du mindes ingenting. Vi stannade någon timme och lovade att köpa mer godis och frukt till nästa dag.
Dagen efter var du lite mindre förvirrad men fortfarande känslig, och grät för minsta lilla. Linn var också med då och vi försökte muntra upp dig så gott det gick.
Personalen fick mitt telefonnummer om något skulle hända. Bara en liten stund efter att vi lämnat dig ringde personalen och sa att du tänkte försöka ta dig därifrån. Du hade blivit så pass pigg att du med hjälp kunde ta dig upp på toaletten, så du tyckte väl att du var frisk nog att gå därifrån. Det tyckte ingen annan.
Jag skyndade mig tillbaks för att försöka tala dig till rätta. Du hade fått på dig dina kläder, men du skulle inte kunna ta dig långt från sjukhuset. Läkarna och personalen förstod det också, så en psykiatriker kallades dit.
Hon insåg att något måste göras för att skydda dig, och jag och mamma höll med. Nova kontaktades och de satte ett LVM. Du förflyttades till Älvgården med polistransport. Där var du i ungefär en och en halv vecka.
Du ringde då och då och sa att det var hemskt, att de höll dig inlåst och var elaka. Men som vanligt så var det mest Jonna du oroade dig för. Vi kunde inte svara på något som gällde henne eftersom hon inte hade kontaktat oss. Jag var dessutom fortfarande besviken på henne för att hon inte kontaktat oss när det hände. Hon hade lovat sjukhuspersonalen det, men klarade inte av det. Hennes mentala tillstånd gjorde väl att hon förträngde händelsen, och det kunde jag förstå förnuftsmässigt, men inte känslomässigt.

Fredagen den 9:e augusti (på min födelsedag) ringde du från häktet i Borlänge. Du berättade att du slagit sönder avdelningen du varit på och därför blivit hämtad. Det som ändå kändes bra då var att det helt plötsligt gick att prata normalt med dig. Det gick att få kontakt, och du sa att det kändes som om du levt i en drömvärld, men nu vaknat till liv. Härligt, du skulle bli okey igen, trodde vi.

Du blev flyttad till ett nytt ställe, Frösö behandlingshem i Östersund. Inget trevligt ställe det heller, men det enda som hade plats för dig. Första veckan var du på mottagningsavdelningen, eller avgiftningen eller vad den kallas.....Där fanns inget att göra men du fick i alla fall ringa ut, så det gjorde du. Ofta. Och det handlade bara om Jonna, allt du sa. Vanlig avdelning, lite friare, var du sen på i två veckor. Men andra torsdagen slutade du ringa. Ibland hade vi lite hetsiga diskussioner och jag tänkte att du kommit på bättre tankar, eller helt enkelt inte ville ringa på ett par dar.
Så var inte fallet!
På lördagen ringde personalen från Frösön och berättade att du låg i nån slags koma. Du hade blivit mer och mer förvirrad och apatisk under veckan, och när lördagen kom kunde du varken röra dig eller prata. Du var uttorkad och fick dropp.
Eftersom du var skriven i Örebro blev du på måndagen den 2 september förflyttad med ambulanshelikopter till AVA-akutvårdsavdelning, på USÖ i Örebro.
Du var illa däran igen. Ingen visste vad som hänt eller vad det var för fel på dig. Jag vet inte hur många tester eller röntgenbilder som togs första veckan, men inga fel kunde hittas. Det var hemskt. Vi visste ju inte ens om du skulle överleva.
Du kunde se, men vi hade ingen aning om du förstod vad du tittade på. Du hade inget minspel alls mer än att du ibland följde med med ögonen. Den första reaktionen fick jag när jag tog dit en freestyle och du försökte vissla till musiken. Nåt ord kunde hoppa ur dig också, men oftast var det en härmning av vad någon sa till dig.

Eftersom inget fel kunde hittas så blev du medicinskt friskförklarad och man misstänkte istället att det var någon psykos du fått. Du förflyttades igen söndagen den 7 september till en avdelning på psyket. Vi var fruktansvärt upprörda och tyckte att det var fördjävligt.
Personalen på avdelningen var dessutom inte vana att sköta om sängliggande patienter så redan efter ett par dar hade du fått liggsår. Du behövde inte längre dropp, men eftersom du inte hade någon kontroll över kroppen så blev du matad.
Carina tog dit en cd-spelare och skivor och jag kassettband. Jag tänkte att eftersom musik alltid har varit det viktigaste för dig så kanske det skulle kunna väcka dig.
På fredagen kom pappa, Linus och Mattias till Örebro får att besöka dig. Det var nog ingen trevlig upplevelse för dem. Att pappa kom är väl självklart, men inte dina småbröder som du aldrig haft kontakt med. Starkt gjort tycker jag.

Carina besökte dig nästan varje dag tills hennes nuvarande kille sa ifrån. Dessutom var hon gravid och det blev jobbigt att resa från Kumla. Men hon rakade dig och pysslade om dig på ett sätt som varken mamma eller jag klarade. Både mamma, jag och Linn hjälpte till att ge dig mat men det kändes inte vidare bra. I alla fall inte för mig. Jag är ingen skötersketyp och du är min storebror. Däremot så var jag en hävert på att jävlas med personalen. Jag tjatade om allt - och ifrågasatte allt som gjordes - eller inte gjordes. Om liggsåren, sängen, duschning, rakning, tandborstning, musik (din musik, inte radion), kläder, pengar, glasögon medicin, krämer, sjukgymnastik, läkarsamtal. Ja, säg det jag inte bråkade om? Men fler av personalen var underbara. Vi var väl inte så lätta att handskas med. Men en del personal var "mähän" och hade inte där att göra.

Du blev bättre de närmsta veckorna och gjorde fler framsteg än vi hade förväntat oss. Du talade mer. Efter ett par veckor kunde du säga meningar och hade fått sjukgymnastik så du kunde sitta upp själv. Du hade spastiska ryckningar, framförallt i benen så du fick medicin mot det. Du började få lite kontroll över dina händer men du hade blivit så svag i ryggen och nacken så du orkade inte hålla upp huvudet själv. Ibland fick du sitta upp i tv-rummet, men en personal måste hela tiden vara med och vakta dig. Du började nämligen försöka resa dig upp och stöp då rakt i backen om ingen hann stoppa dig.

Det blev en vana att gå upp en stund varje dag för att se om någon förändring skett och med den förhoppningen att du skulle vara kontaktbar. Ibland svarade du åtminstone ja eller nej när man frågade nåt, så det verkade ju som om du förstod. Det kändes därför nästan som ett bakslag när jag en dag frågade om du visste vem jag var, och du svarade nej. Vi hade också tagit med kort på den närmaste familjen och pekade ut alla med namn och ibland verkade du veta vilka de var. Men inget kort fanns på mig och jag hade aldrig talat om vem jag var eller vad jag hette. Jag bara tog för givet att du visste. Jag fortsatte att fråga varje dag och det skulle ta veckor innan du kunde tala om det själv.

Mer tester och röntgenbilder hade tagits och till slut fick vi då besked om att det var en hjärnskada du hade. Du skulle äntligen få komma därifrån och få professionell hjälp.
Jag minns inte datum eller exakt hur länge du varit på psykavdelningen, kanske tre veckor.
Du flyttades till avdelning 96, en avdelning som säkert är bra men där de inte riktigt hade tid för dig. Du började i alla fall att få sjukgymnastik och rehabilitering medans du var där. Och det viktigaste för oss: vi fick äntligen veta vad som hade hänt och varför du blivit okey för att sedan bara rasa ihop igen. Det var en ovanlig hjärnskada till följd av syrebristen.
Någonting i hjärnan som heter myelin och som nerverna i hjärnan behöver dog. Det hade blivit någon fördröjd effekt och myelinet började dö först efter tre-fyra veckor. När jag skriver det här kommer jag tyvärr inte ihåg vad tillståndet kallas, men det är ovanligt. Stora delar av hjärnan var i alla fall skadad, punktvis kanske man kan säga, vilket gjorde att man inte riktigt visste vad som var skadat. Heller inte vad som skulle kunna repareras.

Ännu en gång blev du flyttad. Till en rehabiliteringsavdelning, 84, och den var toppen. Under tiden på avd. 96 hade du blivit så pass okey att du kunde gå, och du visste vem jag var, och några till. En kväll satte jag dig i rullstolen och vi gick ut. Där slog jag Mickes nummer och du fick prata med honom för första gången sen du fallit ihop andra gången. Han blev chockad men glad. Fast du sa inte mycket. Du grät när du hörde att det var han och svarade mest ja och nej. Tyvärr var det också den gången som du tog min cigarett och började röka igen. En vana som satt kvar automatiskt, och du hade då inte rökt på minst en månad.
Avdelning 84 - där fick du all den hjälp du behövde och du gjorde enorma framsteg under veckorna som du var där. Du verkade nöjd och vi kunde andas ut lite. Alla var bra där och ville verkligen ditt bästa, kuratorn, överläkaren, arbetsterapeuterna, sjukgymnasterna och personalen på avdelningen. Men du var inte alltid så lätt att handskas med. Din envishet var på både gott och ont. Du ville kunna klara det mesta och vissa dagar gick det jättebra och andra fungerade ingenting alls. Och då gällde det ändå bara de mest elementära sakerna som att kunna klä dig själv, äta, veta åt vilket håll du skulle gå åt osv. Din balans var inte den bästa. Det kunde ta tio minuter för dig att få på byxorna, och jag glömmer aldrig när du tog på en t-shirt utanpå skinnjackan.....och så skulle det minsann vara. Men det som hela tiden har varit ditt gissel och jobbigast också för oss, är ditt minne. Du fick veta att du hade en dotter, men visste inte hur gammal hon var. Du blandade ihop Jonna och Carina, och ibland även Sandra med Linn. Till en början hade du inget närminne alls. Vi kunde sällan förbereda dig på någonting för antingen glömde du det direkt, eller så trodde du att det skulle hända dagen efter fast det var flera veckor kvar. Att Micke skulle komma till julen for exempel.

Det som tyvärr blev det tragiska var att minnet av Jonna återkom. Hon hade besökt dig två gånger sen juli, och ingen av gångerna visste du vem hon var. Men du började skriva brev till henne och till slut fick du för dig att du skulle åka till Markbacken och besöka henne. Felet var att du inte riktigt hittade. Vad du gjorde de två dygnen du var ute vet vi inte riktigt, men du var glad när polisen tog dig. Du blev körd till psyket och blev testad för en LPT. Det kunde inte sättas eftersom du inte var psykiskt sjuk, så till sist kom du upp på 84:an igen. Du ringde mig och sa att du fortfarande var kvar på psyket????? och att du skulle få komma till någon konstig avdelning som inte fanns??? Jag begrep ingenting men var glad du var tillbaks i trygghet igen. Efter några timmar så ringde personalen och berättade att du bara stannat kvar ett par timmar och sen gått därifrån igen. Jag lyste dig hos polisen omedelbart och bråkade med en stackars psykdoktor för att han skulle ordna omedelbart omhändertagande och utredning om LPT igen. Vad som helst, bara du var i säkerhet.
Morgonen efter fann polisen dig irrandes i något villaområde. Du hade slagit dig, sprungit in i en mur sa du själv, och hade ett stort jack i pannan. Jag hade nog mest varit orolig för att du skulle frysa ihjäl. Det snöade och var flera minusgrader den natten. Men just det faktum att du inte längre hittade i Örebro ordentligt borde ha fått dig själv att bli rädd. Men inte.
Nästan vad jag än har talat om för dig under dessa månader så har du vägrat accepterat det. Du har fått för dig något och kämpat med näbbar och klor, därför att du skapat dig en egen minnesbild av saker och ting.
Du kom i alla fall till psyket igen den morgonen och där var du i tre dagar, och fick sen åka tillbaka till Frösö behandlingshem igen. Där är du nu men många har turerna varit med LVM som gjorts fel, och då du kämpar för att ta dig därifrån. Du behöver mycket hjälp och rehabilitering fortfarande, men din otålighet och ditt ständiga sug efter droger, och Jonna förstås, gör att det bara är du själv som tror att du skulle klara dig ute i samhället igen. Du kan inte fixa det här utan hjälp, men hjälp är svår att ge när du är på fel ställe, och frågan är om du frivilligt skulle stanna någon annanstans.





Skrivet av din syster Sara som en hjälp att förstå vad som hände, hur vi har mått och för att kanske också få dig att förstå allvaret. Du har bara ett liv!